mixed media, papier-maché, höjd 70 cm
En första känsla gruppen inger är att något oskyldigt, kanske lyckligt pågår - Barnens dag. Men vid vidare betraktande står det klart att situationen inte är som den borde vara. Ursprungsbilden krackelerar, osäkras.
Vad pågår egentligen? Varför bär pingvinen vapen, är det en naturens hämnd för människans rovdrift? Har människan blivit sin egen gisslan? Kanske barnet inte är ett barn utan en vuxen i barnets kropp som roat sig för mycket på bekostnad av balans i tillvaron. En tillvaro som ter sig allt mer nyckfull, för trots att vi vadderar träd med madrasser för inte olyckor ska ske händer de ändå.
Eller så kan man läsa skulpturerna som en symbol för, att hur mycket vi än försöker försäkra oss med välmenande dagar om lycka, går inte allt att förutse. Bakom den mest beskedliga uppsynen kan något oförutsätt och oroväckande finnas.
1 kommentar:
Barn i vuxnas kroppar, tycker jag mig ha sett. En förälder kommunicerade med sitt barn, som ett barn. Alla de frågor vi ställer, kommer kanske också barnen fråga. Men frågorna läggs på is, med barnattityd.
VHall
Skicka en kommentar