Janna Holmstedt om sitt verk " PPM-OPM (unwavering faith)"

3 min. dvd

Tänk positivt. Du måste våga riskera något för att bli en vinnare. Visualisera dina
mål och sprid goda energier omkring dig. Våga tro på att dina drömmar kan slå in.
Så formar du din framtid och välfärd.
Ljudspår från den bästsäljande självhjälpsfilmen ”The Secret” är ihopklippta med
mina försök att skrapa ihop till en pension på ett amerikanskt casino.PPM står
som bekant för Premiepensionsmyndigheten. OPM däremot betyder ”Other
People’s Money” och är ett uttryck använt av fondförvaltare som handhar de
enorma summor som i och med det nya pensionssystemet pumpas in på börsen,
ibland också kallat ”kidnappat kapital”.

Margareta Johansson "Dimma"

trä, aluminium och stål, 100cm x 180cm (golvyta)

Maria Boij "Heroe with regrets / Boy"

Karin Häll om sitt verk Protection

stearin, 40 cm

Skulpturserien ”Protection” består av åtta prototyper av byggjobbare, modellerade
i infärgad stearin samt papier macher. Innehållet kretsar kring språkliga
konstruktioner och defekter; motsättningar inom kommunikation och visar ett
symboliskt bortfall av syn, hörsel, tal. En förnimmelse av det som faller utanför
samtalets överenskommelse.

Isabel Löfgren om Tedium Spaces: Hotel. The Expectation of Fact

digital Lambda Print, 30 x 230 cm

In a trip to Bangkok last year, I turned on the television in the hotel room late at night, expecting to find the evening news on the screen, but I found the image of an empty corridor instead. Puzzled by this image, I kept watching the channel, only to find more images of empty corridors, the hotel reception, then the garage, more empty corridors in a continuous loop of images which had transformed me from a hotel guest to a panoptical voyeur and controller of the building from inside my own room. The spheres of public and private had clashed and I began to look for something but nothing happened: a fat tourist going to his room, a waiter carrying a tray, a bored concierge. I somehow expected some action, some fact, or some violence of fact. As part of a series called “Tedium Spaces” where I photograph images of waiting rooms, receptions, and other spaces of boredom in between the events of life, this piece shows a space where we are caught waiting for something to happen. I found an overwhelming sense of meaningless control. This piece is a portrait of that hotel in any given evening, one more evening of emptiness: an emptiness-paranoia.

Monika Masser om sitt verk "Safehouse"

hårdgips, höjd: 12,3 cm bredd: 14,5, djup: 9,2 cm

Min föreställning om hjärtats form. Den imaginära bilden av hjärtat som form.
Hjärtat som arkitektur. Hjärtats kammare, förmak: hjärtat som byggnad. Ett
skyddsrum. En fristad. Ett gömställe. Ett Safehouse för säkerhet och kontroll.
Dödsångest, vanitas , hjärtförstoring. Tänk om något brister i hjärtats konstruktion?
Två skalor möts i skulpturen: miniatyrvärldens safehouse och den reella faktiska
skalan: det något uppförstorade hjärtat som relaterar till min kropp.

Andrea Hvistendahl / Naeem Mohaiemen om "Global Viewings and the Disappeared"

blandteknik, ca 1x0,7x0,5m & 1x0,7x0,7m

”Global Viewings and the Disappeared” är en vidareutveckling på ett samarbete mellan Andrea Hvistendahl och Naeem Mohaiemen / VISIBLE Collective (DisappearedInAmerica.org) från USA. Verket kombinerar bild, text, skulptur och ljud.
Den speglar en övervakande värld efter 11 september, och tar upp hur tusentals människor, mestadels muslimer, som förföljts sedan dess. Majoriteten är från den osynliga invandrade underklassen i amerikanska och europeiska städer. Individer som profilerats efter folkras och etno-kulturell tillhörighet har nervärderats, internerats, deporterats, torterats. Varje blad rymmer skuggan av en utsatt individ och text med en viktig händelse som minskat immigranters och muslimers medborgarrätt. I en globaliserad och övervakad värld ser vi oss själva i spegeln? Är vi (majoriteten) då maktlösa bisittare i en komplicerad tid eller medskyldiga när attitydskillnader, lagändringar och tortyr pågår?
Naeem Mohaiemen är initiativtagare till VISIBLE Collective (en grupp konstnärs aktivister med fokus på muslimproblematiken). Han bor och arbetar i New York & Bangladesh.
www.disappearedinamerica.org

Kays Khalil om verket "Hit the floor"

11:40 min. dvd

Filmen visar utvecklingen av säkerheten i hemmet i den islamska terrorns tidevarv. Genom att använda en dokumentär stil porträtteras förändringar, influenser och konsekvenser från händelser som 11:e september, terror, krig, misstro

Ulla West "Checher Hoods"

Stefan Uhlinder om sitt verk "Black hole sun"

12 mönstermoduler, ca 300 x 200 cm.

Verket består av tolv delar med två olika typer av bildelement. Bilderna växlar kring tillstånd av ljusa öppningar, svarta hål, att bli upplyst, bländad eller utplånad, att ha kontroll eller förlora den.

Anna Selander om sitt verk "Travail (arbete)"

färgfotografi monterat på aluminium, 30 x 44 cm / vardera

Om man släpper taget. Vad händer då?

Kenneth Pils om sitt verk "State of Mind - Keep the balance"

fotomontage, inkjet på duk, 120 x 70 x 5 cm.

State of mind är ett lerhuvud ursprungligen modellerat 1994. Det har använts i måleri, skulptur, grafik och (som här i utställningen "Don't even go there") digitala bildmontage.
Huvudet blir i montagen en fiktiv person som skriver sin egen historia alltid densamme oavsett sammanhang. Det kan vara en vild strejk i Ryssland, en kärleksakt, en Beatrix Potter saga eller (som i "Don't even go there") en balansakt. I alla bilder återkommer State of mind med samma liknöjda uttryck.
Denne individ har inget kön, ingen ålder eller tillhörighet - en neutral betraktare inblandad i situationer men samtidigt utanför. Huvudet berättar mer om situationen än om sig själv. Drivkraften i arbetet med State of mind är att undersöka roller och identiteter som tilldelas av omgivningen och (vad som skulle kunna kallas) ett ursprungligt jag. En identitet skänker individen trygghet och gemenskap men har också ett pris. För att få vara med måste man ofta tillämpa självkontroll. Hur balanserar vi mellan jaguppfattning, identitet
och roller? Vågar vi utmana de trygga bilder vi skapat av oss själva? Projekt State of mind är ett sätt att ge uttryck för individens ambivalenta position mellan yttre och inre krafter och (förhoppningsvis) stärka tilltron till var och ens individuella integritet.

Lotte Nilsson – Välimaa om sitt verk "Att hoppa"

screentryck på genomsiktligt tyg, stålcirkel, 2 m i diameter

Utgångspunkten är att skapa en ögonblickssituation. Ett tillstånd av både lust och risktagande. En illusion av en kropp i rörelse - kan den kännas igen av betraktaren i hennes egen kropp?

Johan Kärrman om sina verk Eira II, Eira III och Invasionsförsvar 1845

Eira II, Eira III
Eira, minsta gemensamma nämnare. I skuggan av Skolöverstyrelsen ligger Eira i en byggnad vars arkitektur kan ses som generisk för moderniseringen av Sverige. Raka huskroppar, långa korridorer, de kalla rummen mot en gemensam gård. Där i fonden finns lärarrummet, med utsikt över allt.

En skola på 70-talet där den minsta gemensamma nämnaren var nyckelordet. För att få alla med i Folkhemmet fick inga stå utanför och störa, skrämma eller utvecklas.
Vi som ville lära oss mera och var vetgiriga, fick snart stämpel som obekväma. Ett ifrågasättande av den för skolan utstakade vägen för bildande av samhällsmedborgare blev ett problem. Både för barn och förälder, ville man inte att ”alla skulle få vara med”? En slogan som återkommer långt senare och då var lika skrämmande. Vad är det för fel på särprägling och varför måste den tyglas?


Invasionsförsvar 1845
Under det kalla kriget var den svenska neutralitetspolitikens trovärdighet beroende av ett starkt svenskt försvar. Det var också av betydelse för våra nordiska grannländer. Norge behövde inte NATOfieras i samma grad tack vare en stark svensk sköld och Finland fick ett skydd mot det sovjetiska hotet.
För oss svenskar skapade försvaret gemenskap bland unga män. ”Alla gjorde lumpen”. Och det ingöt stolthet hos oss för vår teknologiska know-how, som var i nivå med supermakternas. Till detta fanns den konstanta inkomsten till den svenska vapenindustrin, stor då som stor idag. Vilket borgade för en jämn sysselsättning och en stabil politisk ordning. Sällan visas sambanden mellan stat och kapital så starkt upp som i vår vapenindustri.

För mig var det med en skräckblandad förtjusning att växa upp under det kalla kriget: Ungern, Tjeckoslovakien, Berlinmuren, DC3:an, Catalina, Wennerström, Afghanistan, Stig Berling och Atomvintern, blev min barndoms kontext. Sammanhang som sände osäkra och kalla tankar genom ett barns huvud. Och samtidigt upplevde jag den euforiska känslan av makt och trygghet när jag såg ett par Viggenplan lyfta från F16 i Uppsala under tidigt åttiotal. En dualism av vår inneboende förmåga att söka trygghet i det som skapar otryggheten.

Flygplanen i Invasionsförsvar 1845 är skalenliga kopior av original flygplanen; J29 Tunnan, J32 Lansen, J 35 Draken och J37 Viggen. De representerar cirka en fjärdedel av den totala styrkan som producerades för svenskt flygvapen under kalla kriget.

Margareta Klingberg om sitt verk "Den yttre gränsen."

En gräns vetter alltid mot två håll. Detta påstående av Michail Bachtin har jag tagit som utgångspunkt för ett arbete som inletts i gränsområden.

Jag har uppsökt båda sidor om nationella gränser och riktat kameran mot det ena landet från en närliggande punkt i det andra.
Bilderna utgör par. I detta fall gäller det EU:s yttre gräns mot Ryssland och Rysslands yttre gräns mot EU. En tredje bild visar EU:s yttre gräns mot Vitryssland från Litauen.

Ingela Hamrin om sitt verk "Huset"

olja på duk, 110 x 77 cm

Där jag kommer ifrån, en by utanför en liten stad i mitten av Sverige, oroar man sig över att folk lämnar orten.

Det här verket handlar om vad du väljer att se. Målningen föreställer ett hus som ligger någonstans på landsbyden i Medelpad. Vems är huset? Är det någons trygghet och framtid eller är huset bara en del av någons förflutna?

Emma Hammarén "London, 7 Juli 2005"

fotografier

Po Hagström om sitt verk "24 timmar Jämtland 20060120"

12 målningar, olja på pannå

Det är 2000-tal i Jämtland. Med mobiltelefoni, varmkorv med olika smaker och elektroniska busskort. Men det är samma djur som kryper i väggarna nu som för hundra år sedan. Vintern är fortfarande lika mörk. Tallarna vrider sig klagande mot varandra och något skriker som förryckt i den gamla jordkällaren. Man trollbinds av nattfågelns ögon och man glömmer vad man har bakom sig. Naturen är romantisk men den är inte god, och man är aldrig ensam.

Cecilia Furberg "Gå aldrig ensam"

olja på masonit, 24x31 cm

Christer Engström om sitt verk "No Bullshit – Barnens dag"

mixed media, papier-maché, höjd 70 cm

En första känsla gruppen inger är att något oskyldigt, kanske lyckligt pågår - Barnens dag. Men vid vidare betraktande står det klart att situationen inte är som den borde vara. Ursprungsbilden krackelerar, osäkras.

Vad pågår egentligen? Varför bär pingvinen vapen, är det en naturens hämnd för människans rovdrift? Har människan blivit sin egen gisslan? Kanske barnet inte är ett barn utan en vuxen i barnets kropp som roat sig för mycket på bekostnad av balans i tillvaron. En tillvaro som ter sig allt mer nyckfull, för trots att vi vadderar träd med madrasser för inte olyckor ska ske händer de ändå.

Eller så kan man läsa skulpturerna som en symbol för, att hur mycket vi än försöker försäkra oss med välmenande dagar om lycka, går inte allt att förutse. Bakom den mest beskedliga uppsynen kan något oförutsätt och oroväckande finnas.

Micael Ellburg "Om du har…."

Henrik Dunker om sitt verk "The millionaire fair-series"

10 matte prints in three sizes: 24 x 16 cm / 30x 20 cm / 41 x 27,5 cm.
The group measures 205 cm x 90 cm.

The millionaire fair-series I think reminds us about the polarized society: how some people build a personal empire for their safety by adding costly material around themself, which then needs to be protected. Some of the pictures also show vulnerability in a specific situation: for example the two women amidst expensive interior contemplating a cigarette _ the classic tool for feeling safe in groups.

En majoritet av svenskarna är för ökad kameraövervakning.

Otryggheten har spridit sig...
Enligt en undersökning som integritetsskyddskommitén gjort i år så tycker 90 % av 1800 tillfrågade att "kameraövervakning ska vara tillåten på allmänna platser om det behövs för att få folk att känna sig tryggare av att platserna är kameraövervakade".
Hela 96 % tycker att "kameraövervakning ska vara tillåten på allmänna platser om det behövs för att förhindra eller avslöja terrordåd".
Kommittén kommer dock inte att använda sig av enkäten i slutbetänkandet eftersom frågorna anses för ledande.

Säger inte detta en hel del om hur otrygga folk känner sig idag. Men bottnar denna känsla i en verklig hotbild eller förstärks den via den massiva rapporteringen av händelser som utgår från hot. Har media lyft fram detta pga det nyhetsvärde som rädsla har?

Historiens säkraste samhälle?

"Aldrig har tryggheten varit lika utbyggd. Ändå är människan räddare än någonsin. Vi tillbedjer alla det alltomfattande hotet, säger sociologen Zygmunt Bauman."

"Vi kanske äter för mycket matjessill. Vi kanske simmar för långt från stranden. Klättrar för högt i klätterställningen. Cyklar utan hjälm. Duschar i eventuellt mögelskadade badrum. Bor granne med en svartmuskig karl som tar flyglektioner. Dricker för mycket vin. Dricker för lite vin. Kör utan kondom. Köper lotter. Konsumerar för lite kostfiber. Frossar i knäckebröd. Andas in cigarrettrök. Klipper av navelsträngen för tidigt. Joggar för sällan. Nätverkar otillräckligt. Låter mejeriprodukter stå framme under rötmånaden. Bor nära en trafikled. Missar fästingvaccinet.Hur kan det komma sig? Varför materialiserar sig kampen mot döden i matjessillen? Det är en av vår tids stora paradoxer. Å ena sidan lever vi västerlänningar i historiens säkraste samhällen alla kategorier, försedda med de mest fullfjädrade trygghetssystem. Å andra sidan har vi aldrig hyst så mycket fruktan som vi gör i dag."

Utdrag ur DN, 27 juni -07
Zygmunt Bauman: "Flytande rädsla" av Sara Danius
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=665319

Lever vi västerlänningar i historiens säkraste samhälle? Betraktar vi säkerhet som norm?